- lovisathambert

Den här boken är väkldigt rolig, speciellt det sista kapitlet ;) Så jag tänkte skriva lite av det här :D

Begravningar är allvarliga saker
Idag ska Suna få följa med pappa Rudolf till en begravning. Det är Nisse Pålsson som har dött och han blev 97 år. Sune kände honom inte. Inte pappa heller. Men det gjorde pappas chef, Lupert Mybelius. Nisse Pålsson var Luperts pappas kusin.
- Men varför ska du åka på begravningen, då? undrar Sune.
- Ja, chefen är tyvärr bortrest så han skickar dit mig för att representera honom.
- Jag fattar ingenting, säger Sune.
- Vi ska åka till Nisse Pålssonsbegravning och vara ledsna för chefens skullr. Det är väl ingenting konstigt med det, säger pappa lite irriterat.
Sune undrar varför pappa vill att han ska vara med. Han som verkligen inte har en aning om vem den där Nisse var.
- Chefen tycker att det blir lite mer effektfullt om ett barn följer med och gråter lite. Det är ju så rörande med gråtande barn.
- Va? Menar du att jag ska sitta och grna? undrar Suna med stora ögon.
- Ja, vadå? Det gör man väl på en begravning.
- Pappa, hur ska jag kunna gråta om jag inte ens är ledsen? Jag kände ju inte din chefs släktgubbe, säger Sune.
- Du får väl tänka på nåt oerhört sorgligt, säger pappa. Tänk på alla fattiga hundvalpar i Afrika-
- Fattiga hundvalpar i Afrika?
- Ja, eller tänk på ozonskiktet. Eller överkörda igelkottar. Ja, nåt sånt bra. Sluta tjafsa nu. Ta på dig dina sorgliga kläder så kommer vi iväg nån gång.

Efter en stunds prästprat kommer det lite musik som är lagom sorglig. Sen händer det någonting fantastiskt fruktansvärt. Ia alla fall för pappa Rudolf, glömskans mästare.
- Nu ska representanten för Lupert Mybelius hålla ett avskedstal för Nils, säger prästen.
Ingen går fram. Rudolf tänker att det måste vara en feg stackare som inte vågar hålla ett litet förberett tal. Det hade varit bättre om chefen bett honom.
- Rudolf Andersson. Varsågod och håll Lupert Mybelius tal.
Då fattar pappa. Det är ju honom prästen menar. Hjälp! Ett tal? Han ska väl inte hålla något tal? Chefen sa väl ingenting om det. Eller?
- Ja, så ska vi ju säga ett sista farväl till eeh...
Pappa får hjärnsläpp och mins inte namnet.
- Till eeh... ja, han som är död där i kistan.
Alla i kyrkan tittar undrande på den stammande talaren.
- När man dör så kan man ju bli ganska överraskad och det är vi nog alla övertygad om att även eeh... han där i kistan blev. 97 år, säger pappa och rättar till sina glasögon. Det är ju ingen ålder för en häst.
Alla stirrar.
- Men nu är det ju ingen häst som ligger där i kistan. I så fall skulle vi kanske inte få begrava honom på kyrkogården, eller?
Rudolf tittar på prästen.
- Får man begrava djur på kyrkogården?
- Givetvis inte, säger prästen torrt.
- Nä, sväljer pappa Rudolf. Men vi ska ha kvar honom i våra hjärtan, han här, vår käre eeh...
Helt plötsligt kommer pappa på vad den döde heter.
- Ja, juste, säger han övertygande. Vi ska ha kvar honom i våra hjärtan. Han. Pisse Nålsson.
Sune stirrar på pappa. Pisse Nålsson? Hette han inte Nisse Pålsson? Pappa är alldeles blek med tomma ögon. Sune känner att han måste hjälpa pappa på traven. Så han börjar gråta och hulka.
- Åh, Pisse! Du är dööööööööd! vrålar han och snyrer sig i sin näsduk.
Rudolf skyndar sig bort till sin plats, tar med sig Sune och lämnar kyrkan.

Begravningskaffet består av kaffeoch smörgåstårta. Pappa står vid en bokhylla och smuttar på sitt kaffe. Prästen kommer och ställer sig bredvid honom. Pappa Rudolf försöker komma på något bra att säga då han får syn på något lustigt. Ena liten munkfigur i plast som står i bokhyllan.
- Oj, en del präster är så populära att de blir statyer, ha ha, säger Rudolf och pekar på munken.
- Det där är en munk. Jag är en präst, förklara prästen.
Ja, precis. Vad kan man säga om det? säger Rudolf ansträngt. Ja, vad är det för skillnad på en munk och en präst egentligen? Det är väl inte bara frisyren?
- Nej, en munk måste leva i celebat. Alltså avstå från äktenskap och jordisk kärlek. Det behöver inte vi präster inom svenska kyrkan, säger prästen. Jag är gift och är nöjd med det.
- Ja, givetvid. Trevligt. Ja du, grabben, säger pappa Rudolf till plastmunken i bokhyllan. Du får nöja dig med att tänka på Gud och inte en massa vackra damer.
Han klappar den lille munken på huvudet och då händer det. När pappa trycker på figurens skalle så säger det TJONG. Ut ur prästkappan hoppar världens största platsjättesnoppis fram!
Prästen och Rudolf stirrar.
- Oj,oj, vad... oj.
Pappa försöker peta tillbaka snopperiet in i kläderna, men det går inte. Och efter en stund ser alla på begravningskaffet pappa Rudolfs brottningsmatch mot den snuskige munken. Sune tror att pappa behöver hjälp igen så han börjar tvångsgråta.
- Buhuhu ! Jag tänker på Pisse Nålsson och alla fattiga hundvalpar i Afrika.
Nu börjar en efter en att skratta. Detta är ju helt sjukt. Till och med prästen viker sig dubbel.

Hahahahhah ! Ja, alla kanske inte tyckte att den var kul och alla kanske inte rokade läsa allt, men jag tycker att den är skit kul :D När vi var i Funäsdalen på nyår så låg jag i sängen och tjöt av skratt när jag läste det här kapitlet xD

Dagens klädnad;


sjal från Indiskt, 79 kr
tröja frn Ginatricot, 129 kr
Jeans från Ginatricot (de är miccis byxor)

haha, men nu ska jag plugga massor pussisar <3